Fredagsfit

Som ungefär betyder att hjärnan har slutat fungera, jag har dragit ut kontakten, inställd på viloläge, ur viss funktion, på uppladdning, säger saker jag inte förstår själv.

Men veckan är inte slut än och ännu finns det uppladdade batterier att tillgå (dags att slänga i sig lite vitargo, så att säga), för snart drar jag till gymmet och kör ett gediget rygg eller armpass. Eller både och.

Blev mäkta glad över att jag igår insåg att träningen ger resultat. Hade en period då vi kom till Oslo inte mycket ork/lust/tid/pengar till träning men sedan någon månad tillbaka är jag i någorlunda normal form igen. Känns underbart!

Och DET trots att jag har ett stillasittande jobb (fungerar ju hur bra som helst!) och där min kost består av:
- Coca cola i mängder
- Nudlar
- Toast (jättefranska) med ost
- Baguetter
- Choklad varje dag
- 1-2 tillagade maträtter per vecka, då min karl är ledig
- Stekt ägg
- Mc Donalds/Burger King

Fuck lowcarb-diet!

Till vänster: 19/1-12 och till höger: 1/12-11.

"Akuten" igår ja

Jag var på akuten igår men inte blev det någon lösning av det ändå så nästa projekt är att få en tid hos en fastlege som inte kostar multum om jag inte hinner besöka någon form av doktor i helgen i Götet vill säga. 

- Bor du selv?

- Nej, jag bor med min sambo. 

- Har du test..

- Jag har testat allt! Verkligen allt! 

- Ok. Skjönner det. Det er veldig viktig med sövnen og bra du pröver deg frem. En seng skal jo i förste hand brukes til det en seng er til for!

- Jo jag .. 

- ... 

- .. (Eh?)

- ... For sengen kan jo brukes til annet men i förste hand.. 

- JO men alltså, jag försöker ju verkligen sova men det går liksom inte så bra. Eller, alltså, jag, jag sover ju i sängen men. Det är väl klart jag. Huvudsakligen så. Jag vaknar mitt i natten helt enkelt!

Alltså. 

Nä, jag ger mig. 

Plus och minus med öronproppning

- Du är den enda jag känner som använder öronproppar!

Alltså, det här med öronproppar. Jag tänker mig att de flesta som använder sådana är de som inte riktigt klarar av ljudvolymen på konserter, pappor och... jag? Ska jag vara ärlig känner jag ingen annan förutom min far som använder det och det är ju inte heller som så att jag använder det av egen vilja då det är något jag använder tillfälligt för att återfå den där sömnrytmen jag en gång hade, och lätt störs av diverse ting under natten.

Sen kan jag tycka det är lite konstigt att man använder det om man nu ska på konsert - OK att det är hög ljudvolym och för att man har dom för att inte skada sina öron, men har ni någon gång försökt lyssna riktigt noga på någonting när propparna är i? Det er som ett enda vakuum och jag vet själv att jag hade grava problem med att försöka sova hörandes min tunga andning samtidigt. Det var som att höra någon sitta och andas mig rätt i öronen, och det föll mig rätt irriterande.
Nu har jag vant mig, det är som att andas dubbelt.

- Jaha? Men jag använder det för din skull! (delvis).
- För min skull?
- Ja, så att du kan sitta uppe lite längre och göra det du känner för (kanhända jag själv tycker det är lite, ehrm, icke-exotiskt att använda öronproppar).
- Men du har ju aldrig behövt det innan? Jag känner verkligen ingen som använder öronproppar förutom du?

Det är kanske nu jag borde fundera över om jag kanske ser skum ut med dessa i (de är ju gjorda i någon form av skumt material, så det är kanske inte konstigt).
Kan jag ses lite som en utomjording?
Ser jag inte söt ut när jag ligger och sussar med något som kan liknas med en lite bit lussekatt som sitter i öronen?
B l i r jag automatiskt gammal med dessa i?
Blir jag en akta-mina-öron person av rädsla att få tinnitus?
Har min karl kort och gott en bakomliggande tanke bakom detta påstående?
Är det något nattetid han vill jag ska höra?
Kanske vi borde lära oss teckenspråk?
Hur pratar förresten döva med varandra i sömnen när vi ändå är inne på ämnet?
Tycker han det är som att leva med en döv person 1/3 av vår tid?
Ska jag prata mer kanske, för att kompensera den tid jag inte hör?
Ska h a n prata mer för att ta igen det som inte når fram?

Ska jag kanske fundera på att ta mig till duschen innan benen blir segare efter kvällens benpass, lägga mig i sängen och ta det lite lugnt, med något annat i tankarna?

JA.

Då blir det så. Benpasset gick förresten supert vilket har resulterat i spagettiben. Det är en pärs att ta sig genom lägenheten då jag får hålla mig i väggarna för att inte ramla omkull, det är det, men det är så värt det. 

Hur jag ska bli tydlig nog

Tänkte börja inlägget med att jag numera är 80 år. Jag börjar fundera över vart man kan beställa en rullator över nätet, alternativt en rullstol, men detta får mig att tänka på att jag då även måste finna mig en form utav trapplift som tar mig upp i lägenheten.
Så vi glömmer det, helt enkelt.

Jag har funderat på det här med övertydlighet. Jag måste öva mig på det. Om jag säger en sak måste jag vara väldigt närgången i själva DETET istället för att säga något som faktiskt kan betyda flera saker. Säger jag att "jag vill ha lite ketchup på korven" betyder det egentligen för mig att "jag gillar inte ketchup men det går faktiskt an med lite på om det nu skulle vara så att du inte råkade höra vad jag sa".
Jag går liksom in med inställningen att personen i fråga kommer göra fel, för att liksom förbereda mig på att det kan gå fel helt enkelt. För låt säga att jag säger "jag vill INTE ha ketchup" och det råkar bli med ketchup i alla fall, då slipper jag bli en sådandär "jaha, vad var det jag sa! Visste att det skulle bli fel, ska det vara så svårt?!".
Sen så kan jag väl inte direkt säga att jag hatar ketchup heller och de gånger jag har sagt "jag gillar inte ketchup" får jag värsta utlägget om "hur kan man inte gilla ketchup? Det är ju det som gör maten!".
Jag vet inte riktigt, inte är det jag som gör maten i alla fall, det brukar vara min karl, men.
Ja.

Det jag ville komma fram till var att det kan vara lite svårt att säga en sak som betyder en sak för mig medan det faktiskt kan tolkas på ett helt annorlunda sätt av en annan.
Som konversationen vi hade igår innan min sänggång.
- Är det okej om vi spelar lite, om vi inte har på så högt? (detta hem har förvandlats till Lazerdome, skulle jag väl vilja säga).
- Ja (egentligen nej). Det går bra (jag är snäll). Men egentligen (jag tar tillbaka det), helt okej faktiskt! (man måste ju kompromissa och det bästa är att mötas halvvägs). Men (nu måste jag komma på något bra att säga), spela inte för länge då! Jag vill inte (I N T E!) att ni spelar för länge. Och absolut inte att du sitter uppe till halv fyra!
- Jag ska inte sitta uppe till halv fyra!
- Bra, Ok (OK!). Tack (TACK!). Godnatt!

Något senare:
Någon vaknar. Någon är väldigt vaken. Någon råkar vara jag då jag för tillfället, eller sedan en tid tillbaka, lider av mardrömmar av diverse kategorier; hur kul som helst att drömma mardrömmar om att man kör ett tåg i becksvart mörker och aldrig kommer fram.
Tittar på klockan. 03:09. Vänder mig om. En annan någon sitter fortfarande och spelar.
- Alltså. Jag sa ändå, och det var min enda önskan, att du inte (I N T E) skulle spela till halv fyra?
- Men klockan är ju inte halv fyra än? Den är ju bara tre..?
- ...
- ...

Förstår ni vad jag menar? Jag menade givetvis att "snälla, stäng av spelet runt 2tiden", men det gick liksom inte riktigt fram.

Det är kanske nu jag ska sluta, att överhuvudtaget, ha ketchup på korven?

Hursom, idag är det vilodag från gymmet. Kroppen skriker efter vila efter 2 tunga pass på gymmet och är det något jag är bra på (blivit bra på efter mycket tvång) så är det att lyssna på min kropp. Jag fullkomligen vägrar att ta mig någonstans om jag vet redan innan att prestationen inte kommer bli densamme som om jag skulle vilat en dag för att kunna göra ett bättre pass, som imorgon t.ex.
Imorgon drar allvaret igång igen och jag l ä n g t a r.
Jag längtar till och med så mycket att jag faktiskt hade kunnat ta mig dit nu.
Om jag ändå hade haft en rullator.

Helt slut

Ikväll stod det axlar på schemat. Brukar oftast köra 3 övningar, det är nästan det som behövs då det blir jäkligt tungt och det här med att reppa på lätta vikter är inte det optimala (alltid) då man vill öka i styrka eftersom jag tar ut mig otroligt mycket i varje övning. 

Det enda av vikt detta pass var att jag gjorde en 4a på 50 kg i pushpress, har tappat en hel del teknik, då jag i somras klarade en etta på 60 kg. Det mest irriterande är att jag har tappat tekniken (upprepar mig för det irriterar mig faktiskt väldigt mycket) för 50 gick hur bra som helst medan 55 kg inte alls ville sig.
Måste återfinna tekniken, sen har jag minst 60 på stången igen :)

Annars har det vart en lugn dag om vi bortser från sjukhusbesöket och från intaget av creatinet som har gjort min urinblåsa väldigt fort full och det är i n t e roligt att behöva springa på toaletten när man faktiskt knappt kan ta sig upp ur sängen pga djävulusisk träningsvärk i ryggen. 

Men jag säger som jag sa igår, det är bara gött!

Duscha och sova, imorgon är det måndag igen. 

Vilodagen

Vilodag i den bemärkelse att det inte ska göras någonting förutom intag av mat samt gymträning.
Är slöare än slöast idag och att ta på sig kläder var en riktig pärs då ryggen känns aningens stelopererad.
Men hej, vi skulle ju inte klaga.

Det blev filmkväll inatt. En hel kvart lade jag på en gammal Bond-film innan jag somnade, helt utslagen av mina Valerina Forte (med eller utan placeboeffekt, jag vet inte annat än att de hjälper).
 
Jag älskar slagsmålen i Bond-filmerna, där någon ibland mitt i vapenskjutningarna kan skrika " Tack för hjälpen! " varav den meningen överröstar allt annat ljud så som skrik och pistolskott.
Jag älskar våldet som inte klassas som övervåld och som enbart får en att gapskratta då t.ex Bond välter ett bord med en massa människor på, så att de faller ner i vattnet.
Jag älskar tanken på att när dessa filmer kom ut, ansågs de som action på hög nivå.

För mig är det komedi, i allra högsta grad.

Nä, ta tag i dagen var det ja.

Män förblir alltid pojkar..

... men vågar en man visa sin pojkaktiga sida, då är han ju en riktigt man.
Eller?
Jag börjar tvivla.

Ikväll sitter jag omgiven av diverse ljud; sirener från polisbilar, en spelkaraktär som skriker "öööh ööööh" (alltså, O K E J?) varje gång han hoppar och ibland ser jag även skymten av halvnakna brudar som står och dansar i tvrutor.
Medan detta sker på tvrutan (de spelar datorspel men har kopplat datorn till tvn, blev själv förvirrad ett tag) sitter en ändå hyfsat lugn man bredvid och tittar på (han verkar också tycka det är okej att bara sitta bredvid och kolla och har ännu inte visat minsta tanke på handgemäng eller försök till att sno tangentbordet) och min karl är just nu helt inne i Need for speed.

Ja, ikväll går de igenom en massa gamla spel om jag har fattat det rätt.
Spel som aldrig går ur tiden.

Och nyss lät någon som en bil; Baaaaaooobaaaaaoooo wrrrööööööö, bobobobooooooooooh (sen när?).
Och för en stund sedan slängde en ur sig kommentaren " Tänk när man var 10 år och såg de brudarna, man blev ju galen! ".
I en datoranimerad kvinnas bakdel. Det kan ju inte annat än å bli verklighetstroget. På samma sätt som att Barbie-Ken skulle göra mig tillfreds med sin bara lekamen å tvättbräda en eftermiddag efter skolan, gåendes i fjärde klass. 
Fast, jag lekte ju inte med barbie så länge. Det gjorde jag faktiskt inte. 


Ja som sagt, det skulle bli filmkväll men den verkar flyttas fram.
Fast ska jag vara ärlig, är detta som att leva sig in i en film. Och denna film är väldigt verklighetstrogen.  


Och en tanke de flesta kanske får " hur står du ut?" . Och det bästa svar jag kan komma på är väl att jag också ska bli morsa någon dag.