... men vågar en man visa sin pojkaktiga sida, då är han ju en riktigt man.
Eller?
Jag börjar tvivla.
Ikväll sitter jag omgiven av diverse ljud; sirener från polisbilar, en spelkaraktär som skriker "öööh ööööh" (alltså, O K E J?) varje gång han hoppar och ibland ser jag även skymten av halvnakna brudar som står och dansar i tvrutor.
Medan detta sker på tvrutan (de spelar datorspel men har kopplat datorn till tvn, blev själv förvirrad ett tag) sitter en ändå hyfsat lugn man bredvid och tittar på (han verkar också tycka det är okej att bara sitta bredvid och kolla och har ännu inte visat minsta tanke på handgemäng eller försök till att sno tangentbordet) och min karl är just nu helt inne i Need for speed.
Ja, ikväll går de igenom en massa gamla spel om jag har fattat det rätt.
Spel som aldrig går ur tiden.
Och nyss lät någon som en bil; Baaaaaooobaaaaaoooo wrrrööööööö, bobobobooooooooooh (sen när?).
Och för en stund sedan slängde en ur sig kommentaren " Tänk när man var 10 år och såg de brudarna, man blev ju galen! ".
I en datoranimerad kvinnas bakdel. Det kan ju inte annat än å bli verklighetstroget. På samma sätt som att Barbie-Ken skulle göra mig tillfreds med sin bara lekamen å tvättbräda en eftermiddag efter skolan, gåendes i fjärde klass.
Fast, jag lekte ju inte med barbie så länge. Det gjorde jag faktiskt inte.
Ja som sagt, det skulle bli filmkväll men den verkar flyttas fram.
Fast ska jag vara ärlig, är detta som att leva sig in i en film. Och denna film är väldigt verklighetstrogen.
Och en tanke de flesta kanske får " hur står du ut?" . Och det bästa svar jag kan komma på är väl att jag också ska bli morsa någon dag.
lördag 14 januari 2012
Ryggradslös, typ
Då tanken från början var att ställa upp i Body Fitness-tävlingar men då jag senare insåg att det inte riktigt passar mig (kan kanske ha å göra med att min karl tävlar i Strongmantävlingar och är lite anti insmorda kroppar som glänser på scener), lade jag ner det experimentet MEN jag bytte ut det mot att istället träna för att inom en snar framtid ställa upp i styrketävlingar för kvinnor (hur kvinnligt det är att flytta traktordäck, det lämnar jag åt er andra att tycka).
Och jag kan idag faktiskt erkänna att det kanske är mer min grej, då jag är mer av den person som känner sig mer tillfredsställd efter att ha lyft något riktigt tungt. Det spelar egentligen ingen roll vad det är, så länge det är tungt och så länge det går upp. Går det inte upp blir jag ofta väldigt tvär och ställer mig vid ett fönster och tittar ut, tänker, och funderar på saker som irriterar mig riktigt mycket och det brukar hjälpa vid nästa lyft.
Detta vill jag tro hjälper i mångt och mycket vad gäller att få ut sina aggressioner för efter ett styrkepass på gymmet känner man sig tömd på det mesta. Och något hjärndöd.
Fast ikväll, i efterhand, kan jag väl inte riktigt tycka det var s å kul då ryggen nu är så pass mör och genomkörd att minsta lilla kraftanstränging medverkar ett "ååh". Sen att min karl tycker jag överdriver, det får vi se imorgon när jag säkerligen kommer ha problem med att gå och det ska bli roligt att se vem som kommer hurra mest över att någon annan än den vanliga får ta hand om disken.
Okej, jag överdriver, jag älskar denna form av smärta men det ingår en del gnäll i och med att jag faktiskt ändå är en kvinna.
Ikväll blev det i vartfall rygg på gymmet och jag värmde upp med 70 kg i marklyft utan remmar och bälte (det här med bälte är väl ganska bra att ha när man lägger på mer vikter men försöker öka upp greppstyrkan så lade av mig remmarna ikväll).
Gjorde en enkel etta på 110, 120 men när jag skulle dra 130 drog jag på mig remmarna (fortfarande utan bälte då bältet faktiskt är i Sverige och de som finns att låna på gymmet är till för folk som har en annan typ av midjemått än en kvinna, kan man väl säga). Det gick lätt, trots att jag stod lite för framåtlutad med ryggen (beroende på att jag var bälteslös).
Vidare körde jag kronlyft för första gången någonsin då min karl tycker det är något jag borde införa mer i min träning, för att bli starkare i övre del av rygg.
Hursomhelst slutade det med att jag gjorde en 4:a på 170 kg, dock med lite hjälp, och det gick helt sjukt bra. Känslan av att stå upprätt och att hålla 170 kg i sina händer framkallade inte enbart svett och oxnacke (på gränsen till nackspärr), det kändes helt fantastiskt fint.
Kan tänka mig att de flesta kanske hellre spenderar en lördagkväll med ett glas vin och känner sig totalt harmoniska, medan jag känner total frihet av att stå med 170 kg i mina händer.
Detta medför säkerligen en eller annan fråga om huruvida jag är skapt i min hjärna, men jag kan inte säga annat än att det är riktigt gött.
Nu dags för dusch, mat och senare blir det filmkväll. Och jag funderar på att kanske sätta i öronpropparna då det pågår fullt krig på tvn då min karl och Jocke spelar någon form utav krigsspel. Antingen sätta i dom eller madrassera rummet för jag känner på mig att någonting snart kommer åka rätt in i väggen för det verkar inte gå riktigt helt bra för en av de som spelar.
Och jag kan idag faktiskt erkänna att det kanske är mer min grej, då jag är mer av den person som känner sig mer tillfredsställd efter att ha lyft något riktigt tungt. Det spelar egentligen ingen roll vad det är, så länge det är tungt och så länge det går upp. Går det inte upp blir jag ofta väldigt tvär och ställer mig vid ett fönster och tittar ut, tänker, och funderar på saker som irriterar mig riktigt mycket och det brukar hjälpa vid nästa lyft.
Detta vill jag tro hjälper i mångt och mycket vad gäller att få ut sina aggressioner för efter ett styrkepass på gymmet känner man sig tömd på det mesta. Och något hjärndöd.
Fast ikväll, i efterhand, kan jag väl inte riktigt tycka det var s å kul då ryggen nu är så pass mör och genomkörd att minsta lilla kraftanstränging medverkar ett "ååh". Sen att min karl tycker jag överdriver, det får vi se imorgon när jag säkerligen kommer ha problem med att gå och det ska bli roligt att se vem som kommer hurra mest över att någon annan än den vanliga får ta hand om disken.
Okej, jag överdriver, jag älskar denna form av smärta men det ingår en del gnäll i och med att jag faktiskt ändå är en kvinna.
Ikväll blev det i vartfall rygg på gymmet och jag värmde upp med 70 kg i marklyft utan remmar och bälte (det här med bälte är väl ganska bra att ha när man lägger på mer vikter men försöker öka upp greppstyrkan så lade av mig remmarna ikväll).
Gjorde en enkel etta på 110, 120 men när jag skulle dra 130 drog jag på mig remmarna (fortfarande utan bälte då bältet faktiskt är i Sverige och de som finns att låna på gymmet är till för folk som har en annan typ av midjemått än en kvinna, kan man väl säga). Det gick lätt, trots att jag stod lite för framåtlutad med ryggen (beroende på att jag var bälteslös).
Vidare körde jag kronlyft för första gången någonsin då min karl tycker det är något jag borde införa mer i min träning, för att bli starkare i övre del av rygg.
Hursomhelst slutade det med att jag gjorde en 4:a på 170 kg, dock med lite hjälp, och det gick helt sjukt bra. Känslan av att stå upprätt och att hålla 170 kg i sina händer framkallade inte enbart svett och oxnacke (på gränsen till nackspärr), det kändes helt fantastiskt fint.
Kan tänka mig att de flesta kanske hellre spenderar en lördagkväll med ett glas vin och känner sig totalt harmoniska, medan jag känner total frihet av att stå med 170 kg i mina händer.
Detta medför säkerligen en eller annan fråga om huruvida jag är skapt i min hjärna, men jag kan inte säga annat än att det är riktigt gött.
Nu dags för dusch, mat och senare blir det filmkväll. Och jag funderar på att kanske sätta i öronpropparna då det pågår fullt krig på tvn då min karl och Jocke spelar någon form utav krigsspel. Antingen sätta i dom eller madrassera rummet för jag känner på mig att någonting snart kommer åka rätt in i väggen för det verkar inte gå riktigt helt bra för en av de som spelar.
Lördag morgon
Jag är kvar i Oslo, denna helgen med, så nu är det 2 veckor sedan jag var "hemma" i Göteborg. Tanken var väl inte heller att åka till Götet varje helg heller, och framförallt inte nu när man börjar bli hemmastadd i lägenheten i Oslo, men jag kan inte hjälpa att jag saknar de vissa saker, en dag som denna:
- Jag saknar vår hund, den allra bästaste Cementgrisen. Vår hund som är osmidig som en säl på land, som sist jag såg henne välte ner en julgranskula på marken när hon svansade förbi granen med sin robusta lekamen, som sedan skulle gå fram och sniffa på den.
Jag saknar hur desperat blick hon får av att inte finna något att ta i munnen, innan hon ska komma och hälsa när man står i hallen. Hur hon kan springa vardagsrummet runt för att hitta just den perfekta saken att ha i sitt stora gap när hon ska komma och säga hej, samtidigt som hon slår svansen så hårt i hallgarderoben så det låter som en bongotrumma. Det är nästan som att ha en afghansk hund när hon i själva verket är en cocktailhund (50% amstaff, 25% rottweiler och 25% schäfer). - Jag saknar min hårfön, den finaste av de finaste, som jag fick av syster när jag fyllde år. Jag saknar känslan av att stå framåtlutad, med nyduschat hår, känslan av att blåsa det torrt och få den perfekta rakheten. ÅH vad jag saknar den (idag funderade jag i över 1 timme på om jag skulle ta en dagstur till Göteborg, b a r a för att hämta fönen men jag insåg väl att det kanske kan vänta till nästa helg. Desperation på hög nivå!)
- Jag saknar min familj. Att krama mamma. Att reta pappa lite sisådär då han alltid har börjat med en ny form av aktivitet var vecka som han ska slutföra, som han berättar om (som han aldrig slutför). Att höra bror 2 fråga "vad gör du här? Du bor inte här längre!" (med väldigt mycket inslag av ironi, han är inte så jävlig som man tror). Att se bror 3 gå och tjöta om att ta en öl. Att se syster i en mysoverall hon aldrig tar av sig. Att se Espis hund Chichi trippa springa runt med sina fyra tändsticksben, helt överlycklig över att se en.
Jag saknar en massa saker. Jag saknar mina vänner. Jag saknar känslan av att veta att "här ringer jag gratis". Saknar även känslan av att "här kan jag köra lite snabbare än i Norge (för att tillägga, jag kör aldrig bil i Norge så hur denna jämförelse kan göras, kan jag tyvärr inte svara på), för här får jag inte böter på en förmögenhet".
Jag kan nästan, men bara nästan, sakna blåsten som är där varje dag för då har man åtminstone en anledning till att ta ut sina aggressioner på något som inte har med saken att göra.
Men mest saknar jag känslan av att vara omgiven av människor som bryr sig om en, som man vet bara finns en kvart ifrån en.
Så, när flyttar ni till Oslo?
Cementgrisen/Elsa a.k.a Pumba och Chichi a.k.a Timon <3
fredag 13 januari 2012
Det finaste
Vad är det finaste du vet, det du allra bäst tycker om?
Vad är det som betyder mest, vad betraktas det som?
Är det att möta människor, få respons på att du finns?
Är det tanken på alla fina saker, som du alltid minns?
Är det det lilla leendet, den lilla glimten som du fick?
När du kände precis som du gjorde, den gången innan du gick?
Är det känslan av att känna, den känslan som du gör,
när den allra finaste omkring dig, ditt hjärta berör?
Är det godheten du känner, av att ge allt du har att ge
När du i samma ögonblick, tacksamheten kan se?
Är det när orden kommer från din mun, när du pratar från ditt hjärta
är det när du ger, det av motsatsen till smärta?
Eller är det de simpla ting, det lilla i din värld
som ger dig lyckoruset, av att vara i full färd;
att vara på gång, av att ge allt du har
allt det du har, av det finaste som finns kvar.
Och av det finaste jag har kvar,
av det finaste hos mig.
Det vill jag ge till det finaste,
det vill jag ge till dig.
För ingenting betyder, så mycket som du gör.
För dig gör jag aldrig, det som jag bör.
Nej, för dig gör jag allt, allt jag verkligen vill,
för dig gör jag allt, och ännu mer därtill.
Det finaste jag vet, och det finaste för mig
det är tanken på att du är min
och att jag älskar dig.
Vad är det som betyder mest, vad betraktas det som?
Är det att möta människor, få respons på att du finns?
Är det tanken på alla fina saker, som du alltid minns?
Är det det lilla leendet, den lilla glimten som du fick?
När du kände precis som du gjorde, den gången innan du gick?
Är det känslan av att känna, den känslan som du gör,
när den allra finaste omkring dig, ditt hjärta berör?
Är det godheten du känner, av att ge allt du har att ge
När du i samma ögonblick, tacksamheten kan se?
Är det när orden kommer från din mun, när du pratar från ditt hjärta
är det när du ger, det av motsatsen till smärta?
Eller är det de simpla ting, det lilla i din värld
som ger dig lyckoruset, av att vara i full färd;
att vara på gång, av att ge allt du har
allt det du har, av det finaste som finns kvar.
Och av det finaste jag har kvar,
av det finaste hos mig.
Det vill jag ge till det finaste,
det vill jag ge till dig.
För ingenting betyder, så mycket som du gör.
För dig gör jag aldrig, det som jag bör.
Nej, för dig gör jag allt, allt jag verkligen vill,
för dig gör jag allt, och ännu mer därtill.
Det finaste jag vet, och det finaste för mig
det är tanken på att du är min
och att jag älskar dig.
onsdag 11 januari 2012
Att värna om en person
De gånger du försöker, gör allting som verkligen krävs.
De gör inte så att saker, på både gott och ont kvävs.
Nej, det bildas små små hinder, hinder du inte ser,
när du i tankens kraft och handling, sitter där och ler.
Ty du kan ej komma undan, från saker du inte vill ska ske.
För där mitt i allt, är det inte enbart du som kan se.
De gånger du försöker dölja, tror listen du kommer över.
De gånger du tror dig lyckas, och ditt dåliga samvete söver.
Då ska du veta samtidigt, du är inte ensam, kommer inte till å vara.
För det du försöker, det du tror du döljer, det kan vi andra besvara.
Det kan inte vara lätt att veta, när man tror att man är smart,
att det finns en annan där omkring dig, som synar dig uppenbart.
För hur du än ljuger, och tror dig komma därifrån säker.
Står en annan person bredvid dig, som vet att det inte läker.
Hur du än vänder och vrider på sanningen, på saker och ting.
Kommer allt tillbaka, bildandes i form utav en ring.
Så tänk då på det du gör, på precis allting som görs,
för det blottas inte enbart för ögat, det är till och med så att det hörs.
Den som tror sig listen kan erövras, tror sig få världen i obalans.
Kan inte döva alla andras öra, det finns inte en enda chans.
För den som tänker högt för sig själv, men inte högt för andra.
Kommer inte följas av oss, nej den får också vägen själv vandra.
Även om vi andra står och ser på, och även om vi vet.
Tror den som tror sig behärska lögnen, kunna gå i säkerhet.
Vi vet alla att vi inte ska ljuga, överdriva eller sanningen förvrida.
Men ändå finns det de, som uppenbarligen gången själv vill skrida.
För ingen vill slå följe, med en som inte är sann.
Ingen vill slå följe, med en som inte kan:
Kan följa det som borde, för alla vara en självklarhet,
det bästa av det bästa, den renaste ärlighet.
Så frågan den jag ställer, varför värna om egoism, varför inte värna om det man bör?
Varför inte värna om varandra, göra det bästa innan man dör?
Varför ljuga om så små ting, varför dölja ett slags påhittat "finns",
när det i slutändan är det fina, som vi alla faktiskt minns?
En påhittad lögn, ett påhittat sätt.
En lögn för mycket, inte ett enda rätt.
Det är en ekvation som inte går ihop,
som aldrig heller kommer bli ett tal.
Så vad var och en borde göra, är att för en gångs skull göra ett val.
Vill du leva där ensam, i tron om att du klarar dig i egen person.
Eller vill du leva där tillsammans, i tvåsamhet, i en bättre version?
Tycker du att en lögn, att ett sätt, ska föra dig framåt?
När det i själva verket, egentligen för dig bakåt?
För det är dig själv du straffar, när du lever i en lögn.
Det är dig själv du straffar, när du sätter dig i lögnens sömn.
Det du tror dig vinna, det du tror vill ge dig första pris,
det är i själva verket, en framtida outhärdlig kris.
Hur du ska klara dig ur det, det är upp till att ta reda på,
det är upp till dig, om du hellre ensam vill gå.
Jag kan vara den som går bredvid dig, jag kan hjälpa dig dina problem att tackla.
Jag kan vara din ljusets väg, din egen brinnande fackla.
Jag kan hålla din hand under vägen, visa att jag finns verkligen där.
Jag kan vara den som aldrig försvinner, jag kan vara den som lär.
Men så länge du inte släpper in mig, låter mig sakta vägleda dig bredvid.
Tickar klockan allt mer sakta, och utesluter sin tid.
För allting har en ände, allt har ju onekligen ett slut,
och det som avgör det mesta,
det är faktiskt ditt beslut.
De gör inte så att saker, på både gott och ont kvävs.
Nej, det bildas små små hinder, hinder du inte ser,
när du i tankens kraft och handling, sitter där och ler.
Ty du kan ej komma undan, från saker du inte vill ska ske.
För där mitt i allt, är det inte enbart du som kan se.
De gånger du försöker dölja, tror listen du kommer över.
De gånger du tror dig lyckas, och ditt dåliga samvete söver.
Då ska du veta samtidigt, du är inte ensam, kommer inte till å vara.
För det du försöker, det du tror du döljer, det kan vi andra besvara.
Det kan inte vara lätt att veta, när man tror att man är smart,
att det finns en annan där omkring dig, som synar dig uppenbart.
För hur du än ljuger, och tror dig komma därifrån säker.
Står en annan person bredvid dig, som vet att det inte läker.
Hur du än vänder och vrider på sanningen, på saker och ting.
Kommer allt tillbaka, bildandes i form utav en ring.
Så tänk då på det du gör, på precis allting som görs,
för det blottas inte enbart för ögat, det är till och med så att det hörs.
Den som tror sig listen kan erövras, tror sig få världen i obalans.
Kan inte döva alla andras öra, det finns inte en enda chans.
För den som tänker högt för sig själv, men inte högt för andra.
Kommer inte följas av oss, nej den får också vägen själv vandra.
Även om vi andra står och ser på, och även om vi vet.
Tror den som tror sig behärska lögnen, kunna gå i säkerhet.
Vi vet alla att vi inte ska ljuga, överdriva eller sanningen förvrida.
Men ändå finns det de, som uppenbarligen gången själv vill skrida.
För ingen vill slå följe, med en som inte är sann.
Ingen vill slå följe, med en som inte kan:
Kan följa det som borde, för alla vara en självklarhet,
det bästa av det bästa, den renaste ärlighet.
Så frågan den jag ställer, varför värna om egoism, varför inte värna om det man bör?
Varför inte värna om varandra, göra det bästa innan man dör?
Varför ljuga om så små ting, varför dölja ett slags påhittat "finns",
när det i slutändan är det fina, som vi alla faktiskt minns?
En påhittad lögn, ett påhittat sätt.
En lögn för mycket, inte ett enda rätt.
Det är en ekvation som inte går ihop,
som aldrig heller kommer bli ett tal.
Så vad var och en borde göra, är att för en gångs skull göra ett val.
Vill du leva där ensam, i tron om att du klarar dig i egen person.
Eller vill du leva där tillsammans, i tvåsamhet, i en bättre version?
Tycker du att en lögn, att ett sätt, ska föra dig framåt?
När det i själva verket, egentligen för dig bakåt?
För det är dig själv du straffar, när du lever i en lögn.
Det är dig själv du straffar, när du sätter dig i lögnens sömn.
Det du tror dig vinna, det du tror vill ge dig första pris,
det är i själva verket, en framtida outhärdlig kris.
Hur du ska klara dig ur det, det är upp till att ta reda på,
det är upp till dig, om du hellre ensam vill gå.
Jag kan vara den som går bredvid dig, jag kan hjälpa dig dina problem att tackla.
Jag kan vara din ljusets väg, din egen brinnande fackla.
Jag kan hålla din hand under vägen, visa att jag finns verkligen där.
Jag kan vara den som aldrig försvinner, jag kan vara den som lär.
Men så länge du inte släpper in mig, låter mig sakta vägleda dig bredvid.
Tickar klockan allt mer sakta, och utesluter sin tid.
För allting har en ände, allt har ju onekligen ett slut,
och det som avgör det mesta,
det är faktiskt ditt beslut.
måndag 9 januari 2012
Vart tog dom vägen?
Förra veckan, den 1/1, då vi var och handlade mat och dylikt på City Gross - på världens sämsta dag att handla för att tilläggas då jag höll på att dö av törst - laddade vi upp med mat för ca 2 veckor. Att handla i Sverige är optimalt om vi jämför med Norge, mest av anledningen att sortimentet är bättre i Sverige, typ. Jag vill ju inte verka snål eller ännu värre, sparsam, för sparsam brukar man bli när man blir lite äldre och jag insisterar på att jag faktiskt, fortfarande, är 22 år.
Hursomhelst så bunkrade vi upp med två papplådor med Coca-Cola i burkform då någon är grymt beroende av det och då någon tagit efter det beroendet. Sammanlagt blir det ca 16 liter ren, ljuvlig Coca Cola.
Nu, 8 dagar senare, är Colan slut.
TOMT.
Lådorna är kastade.
En burk fanns kvar i morse men någon behövde den till jobbet.
Någon hade försökt gömma 2 burkar i en påse men en någon annan fann dom.
Någon röjde undan 2 tomma burkar från datorbordet förut.
Någon försökte förgäves få i sig de sista dropparna igår.
Någon börjar bli riktigt desperat.
Någon har behov av socker.
Någon är törstig.
Någon tål inte vatten.
Någon funderar på hur lätt det är att köra till närmsta mack då det är snökaos ute (jag är ledsen, men detta är Norge, snön är lite annorlunda här på något sätt).
Och någon kanske borde säga till den andre någon att det kanske är lite hysteriskt att dricka 16 liter Coca Cola på ca 1 vecka.
Och någon kanske bör erkänna att denne någon har stulit allt, för jag kan omöjligen minnas att jag faktiskt tagit del av detta bisarra intagande av dryck.
Det är nu vi skulle haft en läskautomat i köket som enbart portionerar ut en viss mängd burkar per dag.
Men då kan jag också ge mig tusan på att det finns en som hade haft sönder automaten. Kanske två personer.
Kanske även denne någon som uppenbarligen har stulit all Cola, för nej, jag har inte ett beroende.
Alltså.
S u c k.
Hursomhelst så bunkrade vi upp med två papplådor med Coca-Cola i burkform då någon är grymt beroende av det och då någon tagit efter det beroendet. Sammanlagt blir det ca 16 liter ren, ljuvlig Coca Cola.
Nu, 8 dagar senare, är Colan slut.
TOMT.
Lådorna är kastade.
En burk fanns kvar i morse men någon behövde den till jobbet.
Någon hade försökt gömma 2 burkar i en påse men en någon annan fann dom.
Någon röjde undan 2 tomma burkar från datorbordet förut.
Någon försökte förgäves få i sig de sista dropparna igår.
Någon börjar bli riktigt desperat.
Någon har behov av socker.
Någon är törstig.
Någon tål inte vatten.
Någon funderar på hur lätt det är att köra till närmsta mack då det är snökaos ute (jag är ledsen, men detta är Norge, snön är lite annorlunda här på något sätt).
Och någon kanske borde säga till den andre någon att det kanske är lite hysteriskt att dricka 16 liter Coca Cola på ca 1 vecka.
Och någon kanske bör erkänna att denne någon har stulit allt, för jag kan omöjligen minnas att jag faktiskt tagit del av detta bisarra intagande av dryck.
Det är nu vi skulle haft en läskautomat i köket som enbart portionerar ut en viss mängd burkar per dag.
Men då kan jag också ge mig tusan på att det finns en som hade haft sönder automaten. Kanske två personer.
Kanske även denne någon som uppenbarligen har stulit all Cola, för nej, jag har inte ett beroende.
Alltså.
S u c k.
söndag 8 januari 2012
LYCKA, för mig
Lycka för mig kan vara så många olika saker - så som att hitta en bit choklad man inte trodde fanns, att spårvagnen synkar så att man endast behöver gå rätt på den utan att behöva vänta i 5 min på att den ska komma, sovmornar, ett grymt pass på gymmet, nytvättade kläder och presenter, men det som i detta nu har gjort dagens lyckoskrik som fick min karl till att tycka jag var konstig;
NÄSTA HELG SKA JAG ÄNTLIGEN FIXA MINA NAGLAR IGEN! Återigen ska jag bli miss krafs som jag inte har varit sedan sommaren 2009 (mestadels för att jag inte fick ha långa naglar då jag jobbade i vården vilket jag hade, men kan vara så att jag slutligen tröttnade på att gömma händerna i fickorna var gång någon som hade med det här med hygien att göra kom upp på avdelningen. Detta kunde naturligtvis även tolkats som att jag stod med händerna i fickorna och inte gjorde så mycket av nytta, så kanske av den anledningen också).
Hur det nu kommer gå att lyfta tung skrot, återstår att se.
Och huruvida min karl kommer ändra uppfattning, det återstår också att se trots jag vet att han kommer prisa gudarna av lycka då kli-på-ryggen blir mer optimalt med långhetsnaglar.
Nu, äta.
NÄSTA HELG SKA JAG ÄNTLIGEN FIXA MINA NAGLAR IGEN! Återigen ska jag bli miss krafs som jag inte har varit sedan sommaren 2009 (mestadels för att jag inte fick ha långa naglar då jag jobbade i vården vilket jag hade, men kan vara så att jag slutligen tröttnade på att gömma händerna i fickorna var gång någon som hade med det här med hygien att göra kom upp på avdelningen. Detta kunde naturligtvis även tolkats som att jag stod med händerna i fickorna och inte gjorde så mycket av nytta, så kanske av den anledningen också).
Hur det nu kommer gå att lyfta tung skrot, återstår att se.
Och huruvida min karl kommer ändra uppfattning, det återstår också att se trots jag vet att han kommer prisa gudarna av lycka då kli-på-ryggen blir mer optimalt med långhetsnaglar.
Nu, äta.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)