... men vågar en man visa sin pojkaktiga sida, då är han ju en riktigt man.
Eller?
Jag börjar tvivla.
Ikväll sitter jag omgiven av diverse ljud; sirener från polisbilar, en spelkaraktär som skriker "öööh ööööh" (alltså, O K E J?) varje gång han hoppar och ibland ser jag även skymten av halvnakna brudar som står och dansar i tvrutor.
Medan detta sker på tvrutan (de spelar datorspel men har kopplat datorn till tvn, blev själv förvirrad ett tag) sitter en ändå hyfsat lugn man bredvid och tittar på (han verkar också tycka det är okej att bara sitta bredvid och kolla och har ännu inte visat minsta tanke på handgemäng eller försök till att sno tangentbordet) och min karl är just nu helt inne i Need for speed.
Ja, ikväll går de igenom en massa gamla spel om jag har fattat det rätt.
Spel som aldrig går ur tiden.
Och nyss lät någon som en bil; Baaaaaooobaaaaaoooo wrrrööööööö, bobobobooooooooooh (sen när?).
Och för en stund sedan slängde en ur sig kommentaren " Tänk när man var 10 år och såg de brudarna, man blev ju galen! ".
I en datoranimerad kvinnas bakdel. Det kan ju inte annat än å bli verklighetstroget. På samma sätt som att Barbie-Ken skulle göra mig tillfreds med sin bara lekamen å tvättbräda en eftermiddag efter skolan, gåendes i fjärde klass.
Fast, jag lekte ju inte med barbie så länge. Det gjorde jag faktiskt inte.
Ja som sagt, det skulle bli filmkväll men den verkar flyttas fram.
Fast ska jag vara ärlig, är detta som att leva sig in i en film. Och denna film är väldigt verklighetstrogen.
Och en tanke de flesta kanske får " hur står du ut?" . Och det bästa svar jag kan komma på är väl att jag också ska bli morsa någon dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar