Lördag morgon

Jag är  kvar i Oslo, denna helgen med, så nu är det 2 veckor sedan jag var "hemma" i Göteborg. Tanken var väl inte heller att åka till Götet varje helg heller, och framförallt inte nu när man börjar bli hemmastadd i lägenheten i Oslo, men jag kan inte hjälpa att jag saknar de vissa saker, en dag som denna:

• Jag saknar vår hund, den allra bästaste Cementgrisen. Vår hund som är osmidig som en säl på land, som sist jag såg henne välte ner en julgranskula på marken när hon svansade förbi granen med sin robusta lekamen, som sedan skulle gå fram och sniffa på den.
  Jag saknar hur desperat blick hon får av att inte finna något att ta i munnen, innan hon ska komma och hälsa när man står i hallen. Hur hon kan springa vardagsrummet runt för att hitta just den perfekta saken att ha i sitt stora gap när hon ska komma och säga hej, samtidigt som hon slår svansen så hårt i hallgarderoben så det låter som en bongotrumma. Det är nästan som att ha en afghansk hund när hon i själva verket är en cocktailhund (50% amstaff, 25% rottweiler och 25% schäfer). 
• Jag saknar min hårfön, den finaste av de finaste, som jag fick av syster när jag fyllde år. Jag saknar känslan av att stå framåtlutad, med nyduschat hår, känslan av att blåsa det torrt och få den perfekta rakheten. ÅH vad jag saknar den (idag funderade jag i över 1 timme på om jag skulle ta en dagstur till Göteborg, b a r a för att hämta fönen men jag insåg väl att det kanske kan vänta till nästa helg. Desperation på hög nivå!)
• Jag saknar min familj. Att krama mamma. Att reta pappa lite sisådär då han alltid har börjat med en ny form av aktivitet var vecka som han ska slutföra, som han berättar om (som han aldrig slutför). Att höra bror 2 fråga "vad gör du här? Du bor inte här längre!" (med väldigt mycket inslag av ironi, han är inte så jävlig som man tror). Att se bror 3 gå och tjöta om att ta en öl. Att se syster i en mysoverall hon aldrig tar av sig. Att se Espis hund Chichi trippa springa runt med sina fyra tändsticksben, helt överlycklig över att se en. 

Jag saknar en massa saker. Jag saknar mina vänner. Jag saknar känslan av att veta att "här ringer jag gratis". Saknar även känslan av att "här kan jag köra lite snabbare än i Norge (för att tillägga, jag kör aldrig bil i Norge så hur denna jämförelse kan göras, kan jag tyvärr inte svara på), för här får jag inte böter på en förmögenhet". 

Jag kan nästan, men bara nästan, sakna blåsten som är där varje dag för då har man åtminstone en anledning till att ta ut sina aggressioner på något som inte har med saken att göra. 

Men mest saknar jag känslan av att vara omgiven av människor som bryr sig om en, som man vet bara finns en kvart ifrån en. 

Så, när flyttar ni till Oslo?

Cementgrisen/Elsa a.k.a Pumba och Chichi a.k.a Timon <3