fredag 20 januari 2012

Fredagsfit

Som ungefär betyder att hjärnan har slutat fungera, jag har dragit ut kontakten, inställd på viloläge, ur viss funktion, på uppladdning, säger saker jag inte förstår själv.

Men veckan är inte slut än och ännu finns det uppladdade batterier att tillgå (dags att slänga i sig lite vitargo, så att säga), för snart drar jag till gymmet och kör ett gediget rygg eller armpass. Eller både och.

Blev mäkta glad över att jag igår insåg att träningen ger resultat. Hade en period då vi kom till Oslo inte mycket ork/lust/tid/pengar till träning men sedan någon månad tillbaka är jag i någorlunda normal form igen. Känns underbart!

Och DET trots att jag har ett stillasittande jobb (fungerar ju hur bra som helst!) och där min kost består av:
- Coca cola i mängder
- Nudlar
- Toast (jättefranska) med ost
- Baguetter
- Choklad varje dag
- 1-2 tillagade maträtter per vecka, då min karl är ledig
- Stekt ägg
- Mc Donalds/Burger King

Fuck lowcarb-diet!

Till vänster: 19/1-12 och till höger: 1/12-11.


torsdag 19 januari 2012

"Akuten" igår ja

Jag var på akuten igår men inte blev det någon lösning av det ändå så nästa projekt är att få en tid hos en fastlege som inte kostar multum om jag inte hinner besöka någon form av doktor i helgen i Götet vill säga. 

- Bor du selv?
- Nej, jag bor med min sambo. 
- Har du test..
- Jag har testat allt! Verkligen allt! 
- Ok. Skjönner det. Det er veldig viktig med sövnen og bra du pröver deg frem. En seng skal jo i förste hand brukes til det en seng er til for!
- Jo jag .. 
- ... 
- .. (Eh?)
- ... For sengen kan jo brukes til annet men i förste hand.. 
- JO men alltså, jag försöker ju verkligen sova men det går liksom inte så bra. Eller, alltså, jag, jag sover ju i sängen men. Det är väl klart jag. Huvudsakligen så. Jag vaknar mitt i natten helt enkelt!

Alltså. 
Nä, jag ger mig. 





tisdag 17 januari 2012

Plus och minus med öronproppning

- Du är den enda jag känner som använder öronproppar!

Alltså, det här med öronproppar. Jag tänker mig att de flesta som använder sådana är de som inte riktigt klarar av ljudvolymen på konserter, pappor och... jag? Ska jag vara ärlig känner jag ingen annan förutom min far som använder det och det är ju inte heller som så att jag använder det av egen vilja då det är något jag använder tillfälligt för att återfå den där sömnrytmen jag en gång hade, och lätt störs av diverse ting under natten.

Sen kan jag tycka det är lite konstigt att man använder det om man nu ska på konsert - OK att det är hög ljudvolym och för att man har dom för att inte skada sina öron, men har ni någon gång försökt lyssna riktigt noga på någonting när propparna är i? Det er som ett enda vakuum och jag vet själv att jag hade grava problem med att försöka sova hörandes min tunga andning samtidigt. Det var som att höra någon sitta och andas mig rätt i öronen, och det föll mig rätt irriterande.
Nu har jag vant mig, det är som att andas dubbelt.

- Jaha? Men jag använder det för din skull! (delvis).
- För min skull?
- Ja, så att du kan sitta uppe lite längre och göra det du känner för (kanhända jag själv tycker det är lite, ehrm, icke-exotiskt att använda öronproppar).
- Men du har ju aldrig behövt det innan? Jag känner verkligen ingen som använder öronproppar förutom du?

Det är kanske nu jag borde fundera över om jag kanske ser skum ut med dessa i (de är ju gjorda i någon form av skumt material, så det är kanske inte konstigt).
Kan jag ses lite som en utomjording?
Ser jag inte söt ut när jag ligger och sussar med något som kan liknas med en lite bit lussekatt som sitter i öronen?
B l i r jag automatiskt gammal med dessa i?
Blir jag en akta-mina-öron person av rädsla att få tinnitus?
Har min karl kort och gott en bakomliggande tanke bakom detta påstående?
Är det något nattetid han vill jag ska höra?
Kanske vi borde lära oss teckenspråk?
Hur pratar förresten döva med varandra i sömnen när vi ändå är inne på ämnet?
Tycker han det är som att leva med en döv person 1/3 av vår tid?
Ska jag prata mer kanske, för att kompensera den tid jag inte hör?
Ska h a n prata mer för att ta igen det som inte når fram?

Ska jag kanske fundera på att ta mig till duschen innan benen blir segare efter kvällens benpass, lägga mig i sängen och ta det lite lugnt, med något annat i tankarna?

JA.

Då blir det så. Benpasset gick förresten supert vilket har resulterat i spagettiben. Det är en pärs att ta sig genom lägenheten då jag får hålla mig i väggarna för att inte ramla omkull, det är det, men det är så värt det. 

måndag 16 januari 2012

Hur jag ska bli tydlig nog

Tänkte börja inlägget med att jag numera är 80 år. Jag börjar fundera över vart man kan beställa en rullator över nätet, alternativt en rullstol, men detta får mig att tänka på att jag då även måste finna mig en form utav trapplift som tar mig upp i lägenheten.
Så vi glömmer det, helt enkelt.

Jag har funderat på det här med övertydlighet. Jag måste öva mig på det. Om jag säger en sak måste jag vara väldigt närgången i själva DETET istället för att säga något som faktiskt kan betyda flera saker. Säger jag att "jag vill ha lite ketchup på korven" betyder det egentligen för mig att "jag gillar inte ketchup men det går faktiskt an med lite på om det nu skulle vara så att du inte råkade höra vad jag sa".
Jag går liksom in med inställningen att personen i fråga kommer göra fel, för att liksom förbereda mig på att det kan gå fel helt enkelt. För låt säga att jag säger "jag vill INTE ha ketchup" och det råkar bli med ketchup i alla fall, då slipper jag bli en sådandär "jaha, vad var det jag sa! Visste att det skulle bli fel, ska det vara så svårt?!".
Sen så kan jag väl inte direkt säga att jag hatar ketchup heller och de gånger jag har sagt "jag gillar inte ketchup" får jag värsta utlägget om "hur kan man inte gilla ketchup? Det är ju det som gör maten!".
Jag vet inte riktigt, inte är det jag som gör maten i alla fall, det brukar vara min karl, men.
Ja.

Det jag ville komma fram till var att det kan vara lite svårt att säga en sak som betyder en sak för mig medan det faktiskt kan tolkas på ett helt annorlunda sätt av en annan.
Som konversationen vi hade igår innan min sänggång.
- Är det okej om vi spelar lite, om vi inte har på så högt? (detta hem har förvandlats till Lazerdome, skulle jag väl vilja säga).
- Ja (egentligen nej). Det går bra (jag är snäll). Men egentligen (jag tar tillbaka det), helt okej faktiskt! (man måste ju kompromissa och det bästa är att mötas halvvägs). Men (nu måste jag komma på något bra att säga), spela inte för länge då! Jag vill inte (I N T E!) att ni spelar för länge. Och absolut inte att du sitter uppe till halv fyra!
- Jag ska inte sitta uppe till halv fyra!
- Bra, Ok (OK!). Tack (TACK!). Godnatt!

Något senare:
Någon vaknar. Någon är väldigt vaken. Någon råkar vara jag då jag för tillfället, eller sedan en tid tillbaka, lider av mardrömmar av diverse kategorier; hur kul som helst att drömma mardrömmar om att man kör ett tåg i becksvart mörker och aldrig kommer fram.
Tittar på klockan. 03:09. Vänder mig om. En annan någon sitter fortfarande och spelar.
- Alltså. Jag sa ändå, och det var min enda önskan, att du inte (I N T E) skulle spela till halv fyra?
- Men klockan är ju inte halv fyra än? Den är ju bara tre..?
- ...
- ...

Förstår ni vad jag menar? Jag menade givetvis att "snälla, stäng av spelet runt 2tiden", men det gick liksom inte riktigt fram.

Det är kanske nu jag ska sluta, att överhuvudtaget, ha ketchup på korven?

Hursom, idag är det vilodag från gymmet. Kroppen skriker efter vila efter 2 tunga pass på gymmet och är det något jag är bra på (blivit bra på efter mycket tvång) så är det att lyssna på min kropp. Jag fullkomligen vägrar att ta mig någonstans om jag vet redan innan att prestationen inte kommer bli densamme som om jag skulle vilat en dag för att kunna göra ett bättre pass, som imorgon t.ex.
Imorgon drar allvaret igång igen och jag l ä n g t a r.
Jag längtar till och med så mycket att jag faktiskt hade kunnat ta mig dit nu.
Om jag ändå hade haft en rullator.

söndag 15 januari 2012

Helt slut

Ikväll stod det axlar på schemat. Brukar oftast köra 3 övningar, det är nästan det som behövs då det blir jäkligt tungt och det här med att reppa på lätta vikter är inte det optimala (alltid) då man vill öka i styrka eftersom jag tar ut mig otroligt mycket i varje övning. 

Det enda av vikt detta pass var att jag gjorde en 4a på 50 kg i pushpress, har tappat en hel del teknik, då jag i somras klarade en etta på 60 kg. Det mest irriterande är att jag har tappat tekniken (upprepar mig för det irriterar mig faktiskt väldigt mycket) för 50 gick hur bra som helst medan 55 kg inte alls ville sig.
Måste återfinna tekniken, sen har jag minst 60 på stången igen :)

Annars har det vart en lugn dag om vi bortser från sjukhusbesöket och från intaget av creatinet som har gjort min urinblåsa väldigt fort full och det är i n t e roligt att behöva springa på toaletten när man faktiskt knappt kan ta sig upp ur sängen pga djävulusisk träningsvärk i ryggen. 

Men jag säger som jag sa igår, det är bara gött!

Duscha och sova, imorgon är det måndag igen. 




Vilodagen

Vilodag i den bemärkelse att det inte ska göras någonting förutom intag av mat samt gymträning.
Är slöare än slöast idag och att ta på sig kläder var en riktig pärs då ryggen känns aningens stelopererad.
Men hej, vi skulle ju inte klaga.

Det blev filmkväll inatt. En hel kvart lade jag på en gammal Bond-film innan jag somnade, helt utslagen av mina Valerina Forte (med eller utan placeboeffekt, jag vet inte annat än att de hjälper).
 
Jag älskar slagsmålen i Bond-filmerna, där någon ibland mitt i vapenskjutningarna kan skrika " Tack för hjälpen! " varav den meningen överröstar allt annat ljud så som skrik och pistolskott.
Jag älskar våldet som inte klassas som övervåld och som enbart får en att gapskratta då t.ex Bond välter ett bord med en massa människor på, så att de faller ner i vattnet.
Jag älskar tanken på att när dessa filmer kom ut, ansågs de som action på hög nivå.

För mig är det komedi, i allra högsta grad.

Nä, ta tag i dagen var det ja.


lördag 14 januari 2012

Män förblir alltid pojkar..

... men vågar en man visa sin pojkaktiga sida, då är han ju en riktigt man.
Eller?
Jag börjar tvivla.

Ikväll sitter jag omgiven av diverse ljud; sirener från polisbilar, en spelkaraktär som skriker "öööh ööööh" (alltså, O K E J?) varje gång han hoppar och ibland ser jag även skymten av halvnakna brudar som står och dansar i tvrutor.
Medan detta sker på tvrutan (de spelar datorspel men har kopplat datorn till tvn, blev själv förvirrad ett tag) sitter en ändå hyfsat lugn man bredvid och tittar på (han verkar också tycka det är okej att bara sitta bredvid och kolla och har ännu inte visat minsta tanke på handgemäng eller försök till att sno tangentbordet) och min karl är just nu helt inne i Need for speed.

Ja, ikväll går de igenom en massa gamla spel om jag har fattat det rätt.
Spel som aldrig går ur tiden.

Och nyss lät någon som en bil; Baaaaaooobaaaaaoooo wrrrööööööö, bobobobooooooooooh (sen när?).
Och för en stund sedan slängde en ur sig kommentaren " Tänk när man var 10 år och såg de brudarna, man blev ju galen! ".
I en datoranimerad kvinnas bakdel. Det kan ju inte annat än å bli verklighetstroget. På samma sätt som att Barbie-Ken skulle göra mig tillfreds med sin bara lekamen å tvättbräda en eftermiddag efter skolan, gåendes i fjärde klass. 
Fast, jag lekte ju inte med barbie så länge. Det gjorde jag faktiskt inte. 


Ja som sagt, det skulle bli filmkväll men den verkar flyttas fram.
Fast ska jag vara ärlig, är detta som att leva sig in i en film. Och denna film är väldigt verklighetstrogen.  


Och en tanke de flesta kanske får " hur står du ut?" . Och det bästa svar jag kan komma på är väl att jag också ska bli morsa någon dag.

Ryggradslös, typ

Då tanken från början var att ställa upp i Body Fitness-tävlingar men då jag senare insåg att det inte riktigt passar mig (kan kanske ha å göra med att min karl tävlar i Strongmantävlingar och är lite anti insmorda kroppar som glänser på scener), lade jag ner det experimentet MEN jag bytte ut det mot att istället träna för att inom en snar framtid ställa upp i styrketävlingar för kvinnor (hur kvinnligt det är att flytta traktordäck, det lämnar jag åt er andra att tycka).

Och jag kan idag faktiskt erkänna att det kanske är mer min grej, då jag är mer av den person som känner sig mer tillfredsställd efter att ha lyft något riktigt tungt. Det spelar egentligen ingen roll vad det är, så länge det är tungt och så länge det går upp. Går det inte upp blir jag ofta väldigt tvär och ställer mig vid ett fönster och tittar ut, tänker, och funderar på saker som irriterar mig riktigt mycket och det brukar hjälpa vid nästa lyft.
Detta vill jag tro hjälper i mångt och mycket vad gäller att få ut sina aggressioner för efter ett styrkepass på gymmet känner man sig tömd på det mesta. Och något hjärndöd.

Fast ikväll, i efterhand, kan jag väl inte riktigt tycka det var s å kul då ryggen nu är så pass mör och genomkörd att minsta lilla kraftanstränging medverkar ett "ååh". Sen att min karl tycker jag överdriver, det får vi se imorgon när jag säkerligen kommer ha problem med att gå och det ska bli roligt att se vem som kommer hurra mest över att någon annan än den vanliga får ta hand om disken.
Okej, jag överdriver, jag älskar denna form av smärta men det ingår en del gnäll i och med att jag faktiskt ändå är en kvinna.

Ikväll blev det i vartfall rygg på gymmet och jag värmde upp med 70 kg i marklyft utan remmar och bälte (det här med bälte är väl ganska bra att ha när man lägger på mer vikter men försöker öka upp greppstyrkan så lade av mig remmarna ikväll).
Gjorde en enkel etta på 110, 120 men när jag skulle dra 130 drog jag på mig remmarna (fortfarande utan bälte då bältet faktiskt är i Sverige och de som finns att låna på gymmet är till för folk som har en annan typ av midjemått än en kvinna, kan man väl säga). Det gick lätt, trots att jag stod lite för framåtlutad med ryggen  (beroende på att jag var bälteslös).

Vidare körde jag kronlyft för första gången någonsin då min karl tycker det är något jag borde införa mer i min träning, för att bli starkare i övre del av rygg.
Hursomhelst slutade det med att jag gjorde en 4:a på 170 kg, dock med lite hjälp, och det gick helt sjukt bra. Känslan av att stå upprätt och att hålla 170 kg i sina händer framkallade inte enbart svett och oxnacke (på gränsen till nackspärr), det kändes helt fantastiskt fint.

Kan tänka mig att de flesta kanske hellre spenderar en lördagkväll med ett glas vin och känner sig totalt harmoniska, medan jag känner total frihet av att stå med 170 kg i mina händer.
Detta medför säkerligen en eller annan fråga om huruvida jag är skapt i min hjärna, men jag kan inte säga annat än att det är riktigt gött.

Nu dags för dusch, mat och senare blir det filmkväll. Och jag funderar på att kanske sätta i öronpropparna då det pågår fullt krig på tvn då min karl och Jocke spelar någon form utav krigsspel. Antingen sätta i dom eller madrassera rummet för jag känner på mig att någonting snart kommer åka rätt in i väggen för det verkar inte gå riktigt helt bra för en av de som spelar.

Lördag morgon

Jag är  kvar i Oslo, denna helgen med, så nu är det 2 veckor sedan jag var "hemma" i Göteborg. Tanken var väl inte heller att åka till Götet varje helg heller, och framförallt inte nu när man börjar bli hemmastadd i lägenheten i Oslo, men jag kan inte hjälpa att jag saknar de vissa saker, en dag som denna:

  • Jag saknar vår hund, den allra bästaste Cementgrisen. Vår hund som är osmidig som en säl på land, som sist jag såg henne välte ner en julgranskula på marken när hon svansade förbi granen med sin robusta lekamen, som sedan skulle gå fram och sniffa på den.
    Jag saknar hur desperat blick hon får av att inte finna något att ta i munnen, innan hon ska komma och hälsa när man står i hallen. Hur hon kan springa vardagsrummet runt för att hitta just den perfekta saken att ha i sitt stora gap när hon ska komma och säga hej, samtidigt som hon slår svansen så hårt i hallgarderoben så det låter som en bongotrumma. Det är nästan som att ha en afghansk hund när hon i själva verket är en cocktailhund (50% amstaff, 25% rottweiler och 25% schäfer). 
  • Jag saknar min hårfön, den finaste av de finaste, som jag fick av syster när jag fyllde år. Jag saknar känslan av att stå framåtlutad, med nyduschat hår, känslan av att blåsa det torrt och få den perfekta rakheten. ÅH vad jag saknar den (idag funderade jag i över 1 timme på om jag skulle ta en dagstur till Göteborg, b a r a för att hämta fönen men jag insåg väl att det kanske kan vänta till nästa helg. Desperation på hög nivå!)
  • Jag saknar min familj. Att krama mamma. Att reta pappa lite sisådär då han alltid har börjat med en ny form av aktivitet var vecka som han ska slutföra, som han berättar om (som han aldrig slutför). Att höra bror 2 fråga "vad gör du här? Du bor inte här längre!" (med väldigt mycket inslag av ironi, han är inte så jävlig som man tror). Att se bror 3 gå och tjöta om att ta en öl. Att se syster i en mysoverall hon aldrig tar av sig. Att se Espis hund Chichi trippa springa runt med sina fyra tändsticksben, helt överlycklig över att se en. 
Jag saknar en massa saker. Jag saknar mina vänner. Jag saknar känslan av att veta att "här ringer jag gratis". Saknar även känslan av att "här kan jag köra lite snabbare än i Norge (för att tillägga, jag kör aldrig bil i Norge så hur denna jämförelse kan göras, kan jag tyvärr inte svara på), för här får jag inte böter på en förmögenhet". 
Jag kan nästan, men bara nästan, sakna blåsten som är där varje dag för då har man åtminstone en anledning till att ta ut sina aggressioner på något som inte har med saken att göra. 

Men mest saknar jag känslan av att vara omgiven av människor som bryr sig om en, som man vet bara finns en kvart ifrån en. 

Så, när flyttar ni till Oslo?


Cementgrisen/Elsa a.k.a Pumba och Chichi a.k.a Timon <3 

fredag 13 januari 2012

Det finaste

Vad är det finaste du vet, det du allra bäst tycker om?
Vad är det som betyder mest, vad betraktas det som?
Är det att möta människor, få respons på att du finns?
Är det tanken på alla fina saker, som du alltid minns?


Är det det lilla leendet, den lilla glimten som du fick?
När du kände precis som du gjorde, den gången innan du gick?
Är det känslan av att känna, den känslan som du gör, 
när den allra finaste omkring dig, ditt hjärta berör?


Är det godheten du känner, av att ge allt du har att ge
När du i samma ögonblick, tacksamheten kan se? 
Är det när orden kommer från din mun, när du pratar från ditt hjärta
är det när du ger, det av motsatsen till smärta?


Eller är det de simpla ting, det lilla i din värld
som ger dig lyckoruset, av att vara i full färd;
att vara på gång, av att ge allt du har
allt det du har, av det finaste som finns kvar. 


Och av det finaste jag har kvar, 
av det finaste hos mig. 
Det vill jag ge till det finaste, 
det vill jag ge till dig. 
För ingenting betyder, så mycket som du gör. 
För dig gör jag aldrig, det som jag bör. 
Nej, för dig gör jag allt, allt jag verkligen vill, 
för dig gör jag allt, och ännu mer därtill. 


Det finaste jag vet, och det finaste för mig
det är tanken på att du är min
och att jag älskar dig. 

onsdag 11 januari 2012

Att värna om en person

De gånger du försöker, gör allting som verkligen krävs. 
De gör inte så att saker, på både gott och ont kvävs. 
Nej, det bildas små små hinder, hinder du inte ser, 
när du i tankens kraft och handling, sitter där och ler. 


Ty du kan ej komma undan, från saker du inte vill ska ske. 
För där mitt i allt, är det inte enbart du som kan se. 


De gånger du försöker dölja, tror listen du kommer över. 
De gånger du tror dig lyckas, och ditt dåliga samvete söver. 
Då ska du veta samtidigt, du är inte ensam, kommer inte till å vara. 
För det du försöker, det du tror du döljer, det kan vi andra besvara. 


Det kan inte vara lätt att veta, när man tror att man är smart, 
att det finns en annan där omkring dig, som synar dig uppenbart. 
För hur du än ljuger, och tror dig komma därifrån säker. 
Står en annan person bredvid dig, som vet att det inte läker. 


Hur du än vänder och vrider på sanningen, på saker och ting. 
Kommer allt tillbaka, bildandes i form utav en ring. 
Så tänk då på det du gör, på precis allting som görs, 
för det blottas inte enbart för ögat, det är till och med så att det hörs. 


Den som tror sig listen kan erövras, tror sig få världen i obalans. 
Kan inte döva alla andras öra, det finns inte en enda chans. 
För den som tänker högt för sig själv, men inte högt för andra.
Kommer inte följas av oss, nej den får också vägen själv vandra. 
Även om vi andra står och ser på, och även om vi vet. 
Tror den som tror sig behärska lögnen, kunna gå i säkerhet.


Vi vet alla att vi inte ska ljuga, överdriva eller sanningen förvrida.
Men ändå finns det de, som uppenbarligen gången själv vill skrida. 
För ingen vill slå följe, med en som inte är sann. 
Ingen vill slå följe, med en som inte kan: 
Kan följa det som borde, för alla vara en självklarhet, 
det bästa av det bästa, den renaste ärlighet.


Så frågan den jag ställer, varför värna om egoism, varför inte värna om det man bör?
Varför inte värna om varandra, göra det bästa innan man dör?
Varför ljuga om så små ting, varför dölja ett slags påhittat "finns", 
när det i slutändan är det fina, som vi alla faktiskt minns?


En påhittad lögn, ett påhittat sätt. 
En lögn för mycket, inte ett enda rätt. 
Det är en ekvation som inte går ihop, 
som aldrig heller kommer bli ett tal. 
Så vad var och en borde göra, är att för en gångs skull göra ett val. 


Vill du leva där ensam, i tron om att du klarar dig i egen person. 
Eller vill du leva där tillsammans, i tvåsamhet, i en bättre version?
Tycker du att en lögn, att ett sätt, ska föra dig framåt?
När det i själva verket, egentligen för dig bakåt?


För det är dig själv du straffar, när du lever i en lögn. 
Det är dig själv du straffar, när du sätter dig i lögnens sömn. 
Det du tror dig vinna, det du tror vill ge dig första pris, 
det är i själva verket, en framtida outhärdlig kris. 


Hur du ska klara dig ur det, det är upp till att ta reda på, 
det är upp till dig, om du hellre ensam vill gå. 
Jag kan vara den som går bredvid dig, jag kan hjälpa dig dina problem att tackla. 
Jag kan vara din ljusets väg, din egen brinnande fackla. 
Jag kan hålla din hand under vägen, visa att jag finns verkligen där. 
Jag kan vara den som aldrig försvinner, jag kan vara den som lär. 
Men så länge du inte släpper in mig, låter mig sakta vägleda dig bredvid. 
Tickar klockan allt mer sakta, och utesluter sin tid. 
För allting har en ände, allt har ju onekligen ett slut, 
och det som avgör det mesta, 
det är faktiskt ditt beslut. 

måndag 9 januari 2012

Vart tog dom vägen?

Förra veckan, den 1/1, då vi var och handlade mat och dylikt på City Gross - på världens sämsta dag att handla för att tilläggas då jag höll på att dö av törst - laddade vi upp med mat för ca 2 veckor. Att handla i Sverige är optimalt om vi jämför med Norge, mest av anledningen att sortimentet är bättre i Sverige, typ. Jag vill ju inte verka snål eller ännu värre, sparsam, för sparsam brukar man bli när man blir lite äldre och jag insisterar på att jag faktiskt, fortfarande, är 22 år.

Hursomhelst så bunkrade vi upp med två papplådor med Coca-Cola i burkform då någon är grymt beroende av det och då någon tagit efter det beroendet. Sammanlagt blir det ca 16 liter ren, ljuvlig Coca Cola.

Nu, 8 dagar senare, är Colan slut.
TOMT.
Lådorna är kastade.
En burk fanns kvar i morse men någon behövde den till jobbet.
Någon hade försökt gömma 2 burkar i en påse men en någon annan fann dom.
Någon röjde undan 2 tomma burkar från datorbordet förut.
Någon försökte förgäves få i sig de sista dropparna igår.
Någon börjar bli riktigt desperat.
Någon har behov av socker.
Någon är törstig.
Någon tål inte vatten.
Någon funderar på hur lätt det är att köra till närmsta mack då det är snökaos ute (jag är ledsen, men detta är Norge, snön är lite annorlunda här på något sätt).

Och någon kanske borde säga till den andre någon att det kanske är lite hysteriskt att dricka 16 liter Coca Cola på ca 1 vecka.
Och någon kanske bör erkänna att denne någon har stulit allt, för jag kan omöjligen minnas att jag faktiskt tagit del av detta bisarra intagande av dryck.

Det är nu vi skulle haft en läskautomat i köket som enbart portionerar ut en viss mängd burkar per dag.
Men då kan jag också ge mig tusan på att det finns en som hade haft sönder automaten. Kanske två personer.
Kanske även denne någon som uppenbarligen har stulit all Cola, för nej, jag har inte ett beroende.

Alltså.
S u c k.

söndag 8 januari 2012

LYCKA, för mig

Lycka för mig kan vara så många olika saker - så som att hitta en bit choklad man inte trodde fanns, att spårvagnen synkar så att man endast behöver gå rätt på den utan att behöva vänta i 5 min på att den ska komma, sovmornar, ett grymt pass på gymmet, nytvättade kläder och presenter, men det som i detta nu har gjort dagens lyckoskrik som fick min karl till att tycka jag var konstig;

NÄSTA HELG SKA JAG ÄNTLIGEN FIXA MINA NAGLAR IGEN! Återigen ska jag bli miss krafs som jag inte har varit sedan sommaren 2009 (mestadels för att jag inte fick ha långa naglar då jag jobbade i vården vilket jag hade, men kan vara så att jag slutligen tröttnade på att gömma händerna i fickorna var gång någon som hade med det här med hygien att göra kom upp på avdelningen. Detta kunde naturligtvis även tolkats som att jag stod med händerna i fickorna och inte gjorde så mycket av nytta, så kanske av den anledningen också).

Hur det nu kommer gå att lyfta tung skrot, återstår att se.
Och huruvida min karl kommer ändra uppfattning, det återstår också att se trots jag vet att han kommer prisa gudarna av lycka då kli-på-ryggen blir mer optimalt med långhetsnaglar.

Nu, äta.

Dunk, dunk, Iiiiiiiii, dunk, dunk, dunk, Ksshhhh, BOOM BOOM

Jag lovar er, att vakna 06:24 av att höra Robocop ta en svängom på datorskärmen, det är inte som att vakna till en fin, solig sommardag med fågelkvitter i bakgrunden.
Det är som att vakna till ett konstruktionsfel.

Dagens to do:
1. Äta upp sig inför träning.
2. Om möjligen lära sig att uppskatta Robocop och allt vad han innebär då denna relation även har en form av inslagsrelation till honom någon gång per vecka. Det är någon form av hatkärlek oss emellan och jag bör väl kanske inse att det är jag som bör ge mig.

Kaffe, ja tack.
Hoppas ni andra har sovit gott?

lördag 7 januari 2012

Utvärdering av min sömn

Jag glömde ju ge en gedigen beskrivning av hur det har gått med min sömn.

Jag kan ju inte direkt säga att jag sover som Törnrosa som jag gjorde förr, men det har blivit bättre. Jag slipper åtminstone vakna panikartat mitt i natten och undra vart tusan jag är samt undra vem det är som har väckt mig (gången jag beskyllde min karl har jag lite dåligt samvete över, det var ju inte hans fel, åh mitt hjärta går snart i kras av dåligt samvete).

Jag har dock kommit fram till att några av störningsmomenten är spårvagnen som går precis utanför, själva ledningen  sitter i vårt hus och över ledningen sitter en lampa som dinglar och ger ifrån sig ett sken rätt i ögonen på mig - därav varför jag också behövde en sovemask som fortfarande inte är inköpt/konstruerad - och spårvagnarna här i Oslo har 3 olika form av läten (några av dessa har min karl klarat av att härma varav det tredje lätet som de har kan liknas med en stridsvagn från 40-talet). De är inte ljud av den bästa sorten, kort och gott.
Och sen när de passerar, speciellt då de kommer nerifrån backen och inte stannar vid hållplatsen precis här utanför, har de en tendens att köra väldigt snabbt vilket resulterat i att hela havet stormar = det uppstår någon form av vibrering i detta hus som förövrigt är ett hus som har väldigt många år på nacken (vilket min karl med stor förtjusning gillar då, om jag inte missminner mig, har något med vikingar att göra).

Om ni har svårt för att associera detta ljud med något, tänk på hur det låter när stora Lisebergsbanan hankar sig in vid på och avstigningsområdet av själva attraktionen, då tror jag ni är med på vad jag menar. Det blir liksom som att vakna och göra sig beredd på att hoppa på det tåget.

Men som sagt, jag ska inte klaga, jag sover bättre. Mycket av varför sömnen fungerar bättre är för att jag inte är lika orolig i kroppen längre och sen bör väl tilläggas att öronpropparna jag köpte faktiskt fungerar. Innan jag ska sova pluggar jag in de i öronen och allt runtikring blir som ett enda vakuum, vilket kan vara lite jobbigt då min karl inte riktigt verkar förstå att jag inte hör så mycket, så det brukar faktiskt resultera i att ena proppen är i medan den andra är i högerhanden, så att jag kan höra någonting.
Slutligen, när jag inser att jag verkligen måste sova, sätts den andra proppen i och jag somnar, lugnt och stilla.
Det lustiga är ändå att jag varje morgon vaknar av att båda propparna på något mystiskt sätt har proppat ur sig själva under natten, och ligger inte den ena proppen på golvet ligger den andra konstigt nog i sängen någonstans, oftast under min karl.

Men, som jag sa, sömnen är och blir hela tiden bättre. Och det gör mig nöjd.

Zombie

Vaknade helt otroligt nog första gången runt 12.00 (min man ljög och sa att klockan var 10.00 för han tyckte jag skulle sova vidare, att tilläggas bör ju att jag inte kan lura min kropp och den kände på sig att det var något lurt).
Trots att min kropp misstänkte en form av möjlig lögn lyckades jag somna om. Drömde om att jag och min syster kom till Cypern till ett hotell som låg alldeles för långt ifrån civilisationen, och ju argare vi blev och desto mer irriterad jag blev i drömmen över att ingen förstod svenska förutom ett alkoholpåverkat fyllo desto närmare flyttades hotellet till Mc Dondalds som ligger vid själva bargatan i Fig tree bay.
Vi båda blev nöjda men irritationen sattes åter igång då vi skulle dela kök med 2 brudar jag hade anklagat över att ha tagit vårt rum - vi hade det lila rummet och de hade det bruna, och efter att ha stampat in i deras rum och sett mig omkring insåg jag att jag hade fel, och gick in för att sova.

Det hela slutade med att jag och syster grät i varsin säng av olycka då vi inte skulle förstå hur vi skulle orka att bo på Cypern i 2 veckor utan våra kärester (detta är för mig helt otroligt att förstå, har aldrig haft problem med det innan, ka bero på att jag aldrig haft en käreste när jag vart på Cypern, KAN kanske bero på det).

Hursomhelst så sitter jag här nu, ensam i vår lägenhet i Oslo. Min man jobbar och jag dricker kaffe. Trots att det snöar ute lyser det inte direkt upp rummet, känns som jag sitter i ett mörkt tält och tiden tickar alltför snabbt.
Jag borde klä på mig.
Jag borde kanske fräscha till mig.
Jag borde rentav vara väldigt huslig men än är jag ingen lyxhustru så av den anledningen tänker jag det låta bero och tänker fortsatt fundera på hur man gör så tvätten får egna ben och tar sig till tvättmaskinen själv samt hur disken plötsligt får rycket att vilja diska sig självt.
Jag borde kanske även kolla på klockan och inse att gymmet stänger klockan 18 och därtill borde jag trolla bort denna djävulska träningsvärk jag besitter idag för idag vet jag med all säkerhet hur det är att vara 80 år.

måndag 2 januari 2012

Har ni en sovemask?

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är den typ av människa som är bra på att planera "att göra saker när jag verkligen har lust till det" men ibland dyker det upp saker som man p r o m t bör göra. 


Som idag. 
Jag har fått dille på att skaffa en, som jag hellre kallar det, ögontäckare. Först tänkte jag mig att det kanske heter "typ som en form av ögonbindel" men ibland är det lättare att tänka "vad kan det tänkas heta på norska?" och svaret blir ju då väldigt självklart eftersom norska är ett väldigt logiskt språk för; vad vill jag göra? Sova! Och vad täcker ögonen? En mask?! Och vad blir det? 
EN SOVEMASK. Det är så lätt att jag blir glad bara jag tänker på det. 


Efter en natt med sisådär 5 timmars sömn, där sömnen var uppdelad i 4 kategorier; den sovande, den kaotiskt uppvaknande, den förbannat gruvsamma då sömnigheten aldrig rodde i hamn och den slutligen - klockan 05:45, utslagna-hjälten-soverskan, insåg jag att jag bör göra något åt min sömn eftersom den sista tiden har varit tuff gällande den. Och jag är oerhört trött på att vara trött, så mestadels av den anledningen för sover jag inte, orkar jag inte, orkar jag inte, förstör det en massa väsentliga saker så som råstyrka på gymmet och sen blir jag väldigt obehaglig att leva med. 


Så idag efter jobbet, samlade jag den lilla kraft som fanns kvar och begav mig till H&M som ligger bredvid Oslo City (där pratar vi labyrint). Av den anledningen att jag faktiskt hade googlat vart sovemasker fanns och av den ännu bättre anledningen att H&M bredvid Oslo City faktiskt innehåller minst sorters hetsiga sales-människor (tål ej rea när jag är trött. Tål typ alltså aldrig rea) gick jag dit och rotade mig runt. 
Jag fann ingen sovemask så därför tog jag mig till kassan för att fråga expediten. 
- Hej, jag vill typ ha en sovemask. Har ni en sådan? med en stämma som kom på hur dumt det lät att säga sovemask eftersom jag själv, på svenska, tycker det låter lite för självklart, men för att liksom visa att det var allvar i frågan målade jag med ena pekfingret runt mina ögon, i f a l l expediten inte skulle förstå vad jag menade. 
Nej, fick jag till svar, men kanske i avdelningen för undertöy (märk att jag tyvärr inte kan skriva norska ö:n). 


Det fanns hursomhelst ingen sovemask bland undertöyelseavdelningen men jag fick tipset att gå till Oslo City, vilket inte enbart krävde en enorm inandning av fräsch luft, utan även en "jag kanske har lite fel, det kan bli trevligt". 


Jag stapplade mig iväg för att finna min sovemask. Mot Kappahl. Nähä, Cubus då? Mot en annan H&M. 
- Hei, har ni en sån där sovemask?, återigen med ett finger målandes runt ögonen. 
- Ska du ut och resa? (någon var väldigt ärtig). 
- Nej, jag tänkte sova?
- Aaah.. 
- Du förstår, vi har inga gardiner och jag är väldigt trött. 
- Aaaah. Nej, vi har inte det. Men kolla på andra våningen, bland undertöy?


På undertöyavdelningen, efter att ha armbågat mig förbi två kvinnor som kollade på sexiga underkläder och prislappar, fick jag återigen tag på en expedit, som även hon beklagade sig, men av den anledningen att de var slut, att de "måste ha tagit slut i julrushen". Tyckte detta var väldigt lustigt eftersom de 3 andra expediterna jag frågat innan sagt att de inte ens hade de i sortimentet (varför var jag då inne på ytterligare en annan H&M?) men jag drog slutsatsen att de flesta är nog väldigt trötta nuförtiden och det är väldigt konstigt att Oslo uppenbarligen borde vara staden med flest sömnigt folk men det kan ju också förklara varför jag aldrig kommer av trikken (som spårvagnen heter häruppe) eftersom folk är extremt långsamma här på morgonen. 
Eller så är de det av den anledningen att de har en sovemask, kan sova o c h är utvilade, jag vet ärligt talat inte längre. 


Efter en av de troligtvis största besvikelserna för den här dagen tog jag mig mot en rulltrappa jag inte visste vart den skulle leda, blev nästan påhoppad av en långhårig man som ropade "plattång?" och efter att ha tittat på honom en stund förstod jag att han ville jag skulle sätta mig på en stol framför en spegel som förmodligen skulle leda till 600 kr mindre eftersom han "bara ville platta mitt hår", men idag vet jag inte riktigt hur jag ska tolka den händelsen; han kan ju också ha uppfattat tröttheten och av hårburret att utläsa borde han förstå att sover man inte, blir håret väldigt rufsigt. 
Detta får mig även nu att inse, och gör mig nästan gråtfärdig, hur stor saknaden är efter min turbofön jag glömde hemma i Göteborg nu i helgen. Få saker kan göra mig så ledsen som att glömma livsnödviktiga saker och min kära hårfrön, som blåser liv i det mesta, kan nog vara det bästa som hänt mig i år. 


Vidare hamnade jag på tredje eller fjärde våningen, jag vet faktiskt inte, och for in på Virtusapotek (där jag tidigare hade varit för att fixa öronproppar och värktabletter. Nu när jag tänker efter ringde jag faktiskt apoteket tidigare idag för att fråga om sovemasker, men de hade  inte det heller. De säljer mindre former av resekit, men de har inga sovemasker, det är förundransvärt och j a, jag är bitter), men skam den som ger sig. 
- Hej, har ni en sovesofa, unnskyld, sovemask? 
- Nej, tyverr! 
- Har ni pincett då?
- Nej, de är slut!
- Aha, men den här ögonbrynskniven, kan du rekommendera den?
- Njae, den tar jo ikke fra roten men annars er den bra?
- Mhm, men så att.. eh.. Vet du kanske vart man kan köpa sovemasker? Jag är verkligen i stort behov av en sådan!
- Nej. H&M kanske?
- Vart där. 
- Cubus?
- Nej. Och inte Kappahl, eller Lindex. Eller jo, Lindex hade men den ingick bara om jag köpte en hel pyjamas men det är liksom inte det jag behöver, jag behöver något för ögonen. Och det finns inte heller på Assesories. Eller Narvesen (pressbyrån). 


Efter en lång konversation om en sak som är så simpel fick jag äntligen ett tips om att ta mig till centralstationen för där fanns tydligen en rese-affär med diverse resprylar som är vettiga att ha med under en resa. 
Så vidare for jag mot byporten, kan tänkas jag trängde mig lite i rulltrappan men nöden har ingen lag, och slutligen kom jag in i en liten reseaffär och d ä r fann jag mig två olika sorters sovemasker. 


Jag vill väl inte säga att jag är den som är den och efter en jakt efter något som måste skrivas ner på sisådär 4 a-sidor kände jag tyvärr inte att jag var nöjd. 
Den ena sorten var av grå typ och själva lapparna för ögonen såg ut som skygglappar hästar har på sina grimmor för att skyddas mot flugor (eller annat bös, jag är inte riktigt en hästmänniska) och tanken på att visa mig i ett par sådana, och skräcken min partner säkerligen kommer utstå när han vaknar mitt i natten och ser en hästmänniska ligga i sängen bredvid, det vill jag faktiskt bespara honom. Sen vill jag väl heller inte direkt visa mitt bästa jag (en tyst sådan), då jag själv upplever att jag inte hade velat krama min man om han hade burit ett par sådana; kanske mest av den anledningen att han hade sett ut som en jätte-spyfluga och det är nog med sömnlösheten som är just nu. 
Den andra typen, som kostade lite mer än vad jag rimligen ville ge för något som faktiskt inte ska vara så avancerat, gick också lite i det här hästmodet; de var lila och såg ut som ett lapptäcke i siden. 
De var 100& i bomull och fjäderlätta. På något vis får det mig att tänka att "sen när blev bomull tungt?" och så länge jag slipper ha bly på ögonen är det okej med vadsomhelst, så istället för att sluta här gick jag vidare till en sportaffär, till fritidsavdelningen, där de har saker för friluftsmänniskor. Jag lade ihop sovsäck + tält + gåstavar = sovemask men icke sa nicke, jag gick vidare. 


Näst sista stoppet blev en hälsoaffär som jag senare medförde att jag gick och läste på pilller och pulver men jag tog mitt sunda förnuft (och plånbok) till fånga och, mina kära vänner, sista stoppet blev Bodyshop - här kände jag att här borde de ha saker för kroppen. 
- Hej. Jag tror nog jag har varit överallt nu och jag undrar, har ni en sån sovemask? 
- Har du prövt på reiseaf.. 
- Ja, men ska jag vara ärlig så vill jag inte lägga en förmögenhet på att få sova. Jag vill ha något så enkelt som möjligt, som gör att det blir mörkt, jag tänker mig en liten lapp med snören, det är bra. Har ni kanske en sån?
- Nej, men vi har mask som du legger i frysen, som kyler ner öyene?
- .... Är det inte h å l i den?
- Jo.. 


För er som förstår så åkte jag istället hem och här sitter jag nu, dock ett par öronproppar (vem använder ens det? Den enda i världen jag känner är min far och varje gång jag tänker öronproppar så är det hans på byrån som dyker upp. Jag har ju alltid fått höra att det är mamma jag är lik men det kanske är som pappa som jag är), så nu är jag åtminstone ett steg närmare sömnlösöverkomligheten. 
I nuet som är nu känner jag mig ändå nöjd, för jag har hindrat mig själv från att sova middag o c h och jag är faktiskt trött.
Men det som gör mig mer nöjd är att det går att lösa; jag har tillgång till en mörkt kökshandduk och jag har en gummisnodd som är väldigt töjbar. Och tanken på att jag nu ska konstruera något som inte kostar ca 200 nok, ser jag ändå som en vinst. 



Det gäller helt enkelt att ha tålamod. 
Eller så borde vi skaffa en större säng för uppenbarligen behöver någon av oss bli lite mindre i storlek. 
Eller, så återgår jag återigen till att bli Skalman, med inbyggd ät och sovklocka. Jag får nog helt enkelt sova på saken.